litenblond

När jag var singel brukade jag tänka att alla mina problem skulle bli så mycket mindre och lättare att tackla om jag bara hade pojkvän. Någon att dela allt med liksom. Jag brukade titta på mina kompisar som var i förhållanden och tycka att allt i deras liv verkade på något sätt lättare. Nu när jag har en fantastisk pojkvän så har jag insett att så är inte alltid fallet. Skillnaden är att jag har tillåtit mig själv att vara lycklig. Det låter kanske konstigt men det är väldigt sant jag känner så många som inte tillåter sig själva att vara lyckliga, som gömmer sig bakom bortförklaringar som 'det kommer aldrig gå', 'det är inte rätt tid' osv. Detta gäller inte bara förhållanden utan väldigt många saker i livet. När jag träffade K så var han verkligen inte vad jag behövde (enligt mig själv) han var inte alls min typ, han kom från Australien (så långt bort från Sverige man kan komma) och jag tyckte inte att vi hade något gemensamt. 10 månader senare och jag är lyckligare och mer tillfreds med mig själv än jag någonsin trodde att jag skulle vara. Sen jag träffade honom vågar jag tro mer på att saker kommer att fixa sig, att det kommer gå vägen och jag vågar vara lycklig!